Nytt kapitel!
Nu är våra tre veckor i Sikar och Banjara Basti över. Det känns jättesorgligt! Det var hemskt att säga hejdå och se alla barnen springa och vinka efter tuktuken för sista gången. Och när barnen frågade "You plane?" så svarade jag för första gången "Yes, now it's my time to leave".
Det har varit tre fantastiska veckor! Skratt, gråt, äventyr och skräckblandad förtjusning!
Barnen i Banjara Basti, kamelsafarin, Pushkar, marknaden, Agra och Taj Mahal är bara några få av alla fina minnen som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta... Speciellt barnen. Jag vet att man inte får ha sina "favoriter", men jag kan typ inte hjälpa det. Jag kommer sakna min lilla docka Bipasha extra mycket.. Hon är den vackraste flickan jag någonsin har sett! Haha, hon är så goooo! Alltid suger hon på två fingrar. Lillskruttan... Det är svårt att tro att hennes mamma och pappa lämnade henne och hennes syster i soporna och väntade på att dom skulle DÖ.. Dom tog inte hand om dom och vägrade mata dom. Hur kan man vara så hjärtlös? Joo, för att dom föddes som tjejer. Usch vad hemskt. Döttrar vill man inte ha förstår ni. Det är ganska vanligt här att man låter sina bebisar dö om dom föds som tjejer. Tack vare denna organisationen lever många av dessa flickorna idag. För att volontärer har hittat dom och slagit larm innan det har varit för sent.
Det är bra att man inte längre får kolla könet på barnet innan det föds här i Indien, för det var läskigt många som gjorde abort när dom fick veta att den lilla bebisen i magen var en flicka... Det är så sjukt att jag får gåshud...
Men nu blickar vi framåt för imorgonbitti tar vi bussen till Jaipur för att sedan ta flyget till GOAAA!! Jäklar vad gött det ska bli. Kritvita stränder, turkost vatten, drinkar och bara slappa.
Så nu lämnar vi norra Indien och ser vad södra delen av detta fantastiska land har att erbjuda! Tjohoooo!
